Svenska statens åtgärder i minoritetsspråkens kristider
År 2009 trädde språklagen (2009:600) i kraft där syftet var att förtydliga svenskans och andra språks ställning i det svenska samhället. I lagen står det att samiska, finska, meänkieli, jiddisch och tornedalska är Sveriges nationella minoritetsspråk och att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja dessa språk. Det står även att den som tillhör en nationell minoritet ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda sitt minoritetsspråk. Däremot varnar forskare i allt större utsträckning om hot språken och att åtgärderna inte är tillräckligt för att leva upp till minoritetsspråkskonventionen som undertecknats. Hur viktigt är det att lägga ner mer resurser för att bevara språken? För att kunna svara på den frågan behövs en fördjupning om vad europarådet säger om Sveriges nuvarande insatser, vilka åtgärder som skulle behövas och om det överhuvudtaget är värt att försöka bevara språken.
I artikeln "Europarådet till Sverige: Det här måste ni göra för att rädda minoritetsspråken!" (2017-05-11) från Sveriges Radio sammanfattar Kaisa Vuonokari en intervju med Jarmo Lainio, Sveriges representant i Europarådets expertkommité. Han menar att språklagförstärkningen har lett till positiv attitydförändning inte minst bland minoriteterna själva. Även gentemot den politik som förs. Däremot tillägger han att genomförandet av både den internationella konventionen och den nationella lagstiftningen fortfarande är väldigt bristfällig i Sverige. Ett exempel är utbildningssystemet där cirka en timmes undervisning i minoritetsspråken i veckan är standard. Lainio konstaterar att det inte räcker för att hålla språken vid liv. Sverige har också många gånger uppmanats av Europarådet att öka undervisningstiden i språken och utvidga den tvåspråkiga undervisningen i skolorna, utan att det lett till några åtgärder.
En åtgärd som behövs är alltså mer undervisningstimmar. Det menar även Anna-Malin karlsson i en artikel från Svenska Dagbladet ("Forskarlarm! Så hotas Sveriges språk", 2015-12-20). Hon hävdar att skriftkunskapen bland minoritetsspråktalre sjunker. De kan läsa och skriva på svenska, men inte på sitt minoritetsspråk. På så sätt börjar svenskan användas i studier, på jobbet, i kontakt med myndigheter osv. Detta leder till att svenskan tar över, skriver Anna-Malin Karlsson. Staten behöver därför se till att modersmålsundervisningen i minoritetsspråken ger eleverna möjlighet att uppnå en ordentlig skriv- och läskunnighet i minoritetsspråken. För att detta ska vara möjligt krävs fler som utbildas till minoritetsspråklärare. Även minoritetsspråktalande förskolelärare och grundskolelärare så att vanlig undervisning kan ske på språken. I artikeln från Sveriges Radio skriver Kaisa Vounokari att en av Europarådets huvuduppmaningar även är att starta ett liknande språkcentrum som det samiska språkcentrumet, men för de övriga minoritetsspråken.
Däremot om staten inte tillämpar dessa åtgärder kommer individers språk, identitet och språkens kultur att hotas. Sametinget skriver att det finns mellan 20 000 - 40 000 samer i Sverige ("Samerna i Sverige", 2018-18-03). De är en del av Sveriges historia och uppe i Sápmi har berg, floder och sjöar namngivits på samiska. Sametinget nämner att det är mer än ett geografiskt område. Det är också en kulturell och språklig gemenskap. Renskötsel, jakt, fiske och konsthantverk är några exempel på samernas traditionella verksamheter. Språket är ett sätt att föra vidare erfarenhet, kunskap, tradition och kultur. Då blir språket en betydelsefull del av individens identitetsskapande. Densamma gäller för finskan, jiddisch, meänkieli och tornedalska. Ett värnande av språken ger Sverige möjligheter att få en mångfald av olika identiteter, vilket är något som eftertraktas.
Sammanfattningsvis har lagar och nya initiativ gett positiva attitydförändringar på minoritetsspråkens ställning. Däremot befinner sig språken i en svår situation eftersom svenskan tar över. För att säkra språkens framtid är det nödvändigt att fler utvecklar språkkunskaper. Då blir det möjligt att kunskaperna ärvs från generation till generation. Detta bevarande av språken är en nyckel för att behålla kulturella traditioner och individers identiteter. Sedan bidrar de fem nationella minoriteterna till en mångfald som berikar Sveriges befolkning. Detta tyder på att det är viktigt att lägga ner mer resurser för att bevara de fem nationella minoritetsspråken. Den främsta åtgärden är fler minoritetsspråklärare och fler undervisningstimmar. Troligtvis medför detta kostnader i pengar. Däremot tror jag att kostnaderna blir betydligt större ifall man inte åtgärdar problemen. Speciellt om man värdesätter människors identiteter.