Dokumentären “At night I fly” ger en inblick om hur det är på ett fängelse, som skiljer sig från de amerikanska fängelserna i filmer och tv-serier. På så sätt var det intressant att se denna dokumentär.
Filmen börjar tidigt med att filmteamet passerar den kompakta gråa betongen och den högvoltsladdade metallen. De får reda på att ifall någon av dem tas som gisslan, kommer de inte att föra någon som helst förhandling, vilket var något som jag reagerade på. På så sätt skulle det inte vara gynnsamt för fångarna att ta någon som gisslan.
Något annat jag reagerade på var den dystra stämningen. Som fängelse tror jag att det är viktigt att veta att människor påverkar sin omgivning, men också att omgivningen i sig påverkar oss människor. Människan kan förändra miljön omkring sig men också i högsta grad bli påverkad av exempelvis färglösa områden eller högljudd trafik. Något konstant buller utsätts dem inte på, men färglösa områden gör de. När jag tittade på dokumentären fick jag ingen glädjande känsla i kroppen. Den känsla jag fick var nedstämdhet, händelselöshet, enformighet, och även en klaustrofobisk känsla med tanke på cellerna och den massiva muren. Den känslan var troligtvis meningen med dokumentären för att förmedla den stämningen som finns i fängelset.
När det gäller miljön så är människan gjord för att befinna sig i naturen och kunna röra på sig för att utvecklas, men i fängelset finns det brist på växter och begränsade möjligheter att röra på sig. Dag ut och dag in utsätts fångarna för denna dysterhet. Något jag även funderade över var personalens hälsa. Även de utsätts för denna dysterhet som knappast är bra för den psykiska hälsan.
I dokumentären möter vi några av de livstidsdömda fångar som deltar i “Arts in Correction”, ett kulturprojekt i fängelset där de får möjlighet att mötas över deras “grupptillhörighet”. På så sätt kan de förändra sin omgivning. De diskuterar, utrycker sig i musik och poesi som jag anser är rätt väg för att få glädje och mer erfarenheter om vad det innebär att vara människa, och för att kunna stärka bandet mellan de olika grupptillhörigheterna.
Jag tyckte att budskapet med dokumentären var viktigt. Dokumentären visade på ett bra sätt att om människor sätts i situationer där de får stöd och rätt förutsättningar att växa kommer de att göra det och bli bättre människor. I början av filmen visade den ganska grova bilder på allvarliga brott och våldsamt våld. Sedan riktades fokuset mer till “Arts in Correction”, där det är en fristad för alla olika grupptillhörigheter och där inget bråk accepteras.
Avslutningsvis verkar livet i detta fängelse vara grått, själsdödande och klaustrofobiskt, men det finns nånting vackert i att dessa fångar på något sätt hittat en liten fristad där de kan uttrycka sina tankar och känslor.