Kapitlet Kol i Primo Levis verk Periodiska systemet (1975) handlar om en kolatoms existens. Han förklarar att kolatomer finns överallt och att det är livets byggsten. I romanen berättar han hur kolatomen förs genom marken, luften, fotosyntesen samt levande organismer. Tidigt in i berättelsen förklarar han att kolatomen ligger stilla i kalksten och författaren visar hur monotont miljön kan vara i tusentals år. Han berättar att kolatomen blir uppgrävd och sedan hur den förbränns. Kolatomen blir en del av en koldioxidmolekyl som i sin tur förflyttas upp till luften. I kapitlet poängterar kemisten att kolatomen inte har någon vilja och att den inte kan påverka ödet.
I slutet förklarar Primo Levi att kolatomen hamnar i en hjärncell och poängterar att den extremt lilla atomen är en del av något komplext. Han berättar att kolatomen tillsammans med oerhört många andra ämnen kan skapa nervsignaler då en mängd materia sitter i en viss struktur. Dessa nervsignaler är en förutsättning att skribenten själv kan utföra specifika rörelser. Han exemplifierar att tack vare denna komplexa struktur kan han skriva kapitlets sista tecken, det vill säga punkten.