Det sämsta han någonsin haft
Han hade en blockflöjt och hon hade en trumpet. Syftet var att föra samman de två olika instrumentens tonföljder och skapa enastående melodier. Den unge mannen hade höga förväntningar på deras musikframförande. När han spelade ensam på blockflöjten lät musiken ständigt bra. Tonföljderna var vackra och dessutom samspelade tonerna med varandra på ett sagolikt sätt. Tonårskillen hade övat flitigt de senaste åren och var synnerligen nöjd med sina förbättringar. Som ung pojke har han alltid haft en blockflöjt, men blev uppmanad att inte spela på den, det var tabu. Ingen pratade om det förbjudna, det ansågs vara lika oangenämt som att gå rätt in i grannarnas hus med leriga skor. Men tiden gick och han började varsamt att spela på blockflöjten. Det var oerhört viktigt att vara diskret. Föräldrarna fick inte höra ett knyst och därför spelade han bara på den då föräldrarna var utom synhåll. I början vågade han bara ta några enstaka toner, vilket han sällan gjorde. Med tiden vågade han spela oftare samtidigt som han spelade starkare. Till slut blev musikspelandet en vana och han började spela regelbundet.
På mellanstadiet och högstadiet hade pojken fått lära sig mer om blockflöjten. Tjejen som spelade trumpet fick också lära sig hur hennes instrumentet kunde skapa magiska läten. På musiklektionen fick de bland annat lära sig vilka material som användes och hur dem var ihopsatta, men det räckte inte. Ifall den unge mannen skulle kunna interagera med tonårstjejens trumpet skulle det behövas mer kunskaper och kompetens. Han skulle behöva lära sig att spela sina toner med precision och elegans. Den unge mannen tog därför initiativ till att söka på internet där han hittade många musikframföranden. De flesta var som högljudda rockkonserter där dynamiken var så stor att det nästintill blev omöjligt att lära sig allt. Entusiasmen flög dock upp till taket på den nyfikna pojken och det gav honom en bättre inlevelse i sitt musikspelande. Många av konserterna var inspirerande och han fick nya tankar om musiken.
Under det kommande året hade den unge mannen utökat sina förmågor. Han fick ett starkare självförtroende och kunde nu spela så stark att siffrorna på decibelmätaren åkte i taket. Han var nöjd med sin fingerfärdighet. Det lät vackert och man märkte att det låg många timmars övande bakom den behagliga och förtjusande melodi. Han kunde snabbt och stilfullt flytta fingrarna längs hålen och blåste med en praktfull noggrannhet.
Tiden var inne och det var dags att utföra musikspelningen med den fantastiska tonårstjejen. Huset var tomt och nedsläckt. Utanför huset upphörde den kraftiga vinden. Trafiken försvann och de kvittrande fåglarna flög iväg. Ljudet från den lilla sekundvisaren i hallen kunde inte höras. Alla analoga klockor hade redan frusit till is när de gick in i sovrummet. I rummet var de mörkläggande gardinerna igendragna över fönstret och den unge mannen kände hur fjärilarna fladdrade i magen på honom. Han blev oerhört otålig och drog fram sin blockflöjt. Musik började spelas från blockflöjten och strax där efter hade den unga kvinnan tagit fram sin trumpet. Trumpeten såg knappast ut som dem på konserterna, men han slog bort den tanken och fokuserade istället på hur han skulle interagera med trumpetens kraftiga stämma. Han tog några djupa andetag och sedan förvandlades det tysta rummet till den ljudligaste platsen i grannskapet.
Tanken var att spela något storslaget och imponerande då tonårskillens förväntningar var lika höga som Burj Khalifa, men det blev knappast någon fenomenal melodi eller enastående skapelse. Ljudvågorna från de olika instrumenten hade olika viljor, de krockade med varandra och skapade ett skränigt och öronbedövande buller. De hade en avskyvärd takt och samspelet var horribelt. När han spelade ackordet C, spelade hon ackordet A. I den unge mannens fantasi skulle musiken sätta möbler i gungning och ge situationen en behaglig sfär, men istället växte en obehaglig känsla fram. Munnen blev torr och tonerna lät snabbt osäkra. Fjärilarna i magen ökade sin hastighet ytterligare och mörka tankar började komma upp i huvudet. Den unge mannen hade svårt att förstå varför han bidrog till att melodin blev gräslig. Han hade övat regelbundet de senaste åren och tyckte därmed att det var fel på henne. Tonårskillen ansåg att hon inte hade någon förmåga att spela trumpet och att hon inte alls kunde interagera med hans exceptionella teknik och precision. Tryckförändringarna i rummet upphörde och ett olycksvirus spred sig till de två tonåringarna.
Allt kändes fel. Utanför huset började det blåsa kraftigt och den högljudda trafiken kom tillbaka. Klockan hade tinat och den dyrbara tiden började rinna iväg. Den vackra tjejen slog armarna om sig och i hennes blåa ögon växte tårarna fram. Tonåringarna lovade att aldrig någonsin spela musik tillsammans igen då det var den värsta spelningen dem någonsin haft. Hon packade ihop sin trumpet och lämnade huset med sorgsna steg. Innan tjejen hade passerat första övergångsstället hade olycksviruset även hunnit smitta en olyckligt lottad bilförare.
Kvar i huset var bara den unge mannen. Hans underläpp darrade och han kände en klump i magen. Hon var allt han någonsin velat ha och nu var hon borta. När han tänkte på sin älskade anlände kompakta, gråa moln som lade sig som en filt över hans inre. Den unge mannens hjärta blev misshandlat och konsekvenstänket blev djupt begravt. Olycksviruset hade dessutom spridit sig till alla kroppens delar och när konsumtionen av medicinen ökade en dag tog det även livet av honom också.